15 år och synsk

Lotta Olsson (m) skriver om gymnasiereformen på sin blogg. Här tar hon upp och försvarar ett av reformens största frågetecken, nämligen hur högskolebehörigheten kommer att påverkas i och med den ändrade gymnasieskolan. Vi har här på bloggen tidigare nämnt att detta är den punkt som det rödgröna blocket kritiserat mest, med all rätt enligt mig.

Olsson dementerar oppositionens kritik i frågan och försöker vifta bort orosmolnen genom att hävda att alla gymnasieelever kommer att ha möjlighet till fortsatta studier. Man kan antingen välja till teoretiska ämnen under gymnasietiden eller komplettera sina studier senare; komvux kommer alltså även i fortsättningen att fungera som en fallskärm för mindre ambitiösa tonåringar.

Frågan är ifall alla femtonåringar är tillräckligt mogna för att besluta om hur de ska spendera sin framtid; och även om de är det, ska de verkligen behöva ta det beslutet?

Varför vill inte regeringen hålla alla dörrar öppna för ungdomarna? Om man väljer ett arbetslivsförberedande program, som alltså inte ger högskolebehörighet, och sedan ändrar sig, då sitter man på pottkanten. Antingen fastnar man i ett yrke där man inte trivs, eller så kastar man bort tid och pengar på att komplettera sina studier för att man inte valt till de kurserna under gymnasiet. Olsson påpekar att det är få av eleverna på de praktiska programmen som läser vidare efter gymnasiet, men rättfärdigar detta verkligen att dra alla över en kam?

Det är fint att regeringen har så höga förhoppningar om våra femtonåringars förmåga att spå sin egen framtid, men tyvärr så fungerar det inte för alla. Enligt regeringen får man alltså inte ändra sig, eller man får i alla fall skylla sig själv om man inte är synsk.

Med bitterhet i hjärtat undrar jag varför detta ska vara nödvändigt..