Personligt; Elin

”Mycket fritid, ingen framtid” – så stod det på vårt plakat när min klass tog studenten för nästan precis fyra år sedan. När jag gick i gymnasiet var nämligen den bildestetiska klassen sedd som skolans slödder, som lata idioter utan framtid, och även om vårt studentplakat var menat som ett skämt så visar det på hur medvetna vi var om vår omvärlds syn på oss. I viss mån var det även detta vi identifierade oss med. Det var vi, knäppskallarna som lallade runt i ett av skolans hörn och kletade med färg som om vi fortfarande gick på lekis.

Sedan dess har jag studerat en mängd olika kurser vid Stockholms Universitet, och då jag ett tag funderade på att bli lärare jobbade jag även extra som vikarie på skolor runtom i länet. I och med detta har jag upplevt många skolors kulturer och många elevers och lärares syn på de estetiska ämnena, och jag är ledsen att behöva säga det, men det är inte bara på min gymnasieskola som de estetiska ämnena och personerna som intresserade sig för dem nedvärderas. Alltför ofta har jag känt igen mig i elever som går som omslutna av hårda skal genom korridorerna, för att sedan helt blomma ut i skydd av likasinnade elevers närhet inom bildrummets trygga väggar; medan andra suckar sig igenom bildtimmen för att de inte i sin vildaste fantasi kan förstå vad de gör där, de ska ju bli sjömän, bilmekaniker eller biokemister.

Ja - jag generaliserar, jag vet. Men den genomgående känslan jag har fått av min erfarenhet är att samhällets värderingar har hamnat snett när det kommer till de estetiska ämnena, man förstår inte längre vilken nytta de har, och denna okunskap håller på att fördärva dessa ungdomars framtid.

Samhället består av människor. De människorna får sina värderingar dels hemifrån, dels genom sin umgängeskrets, men inte minst genom sin utbildning. I och med gymnasiereformen kommer de estetiska ämnena vara meritbefriade och försvinna som kärnämnen, och rektorerna kan själva välja huruvida de vill erbjuda någon undervisning inom de estetiska ämnena över huvud taget. Jag kan inte låta bli att undra, hur hjälper detta vårt samhälle att bli mer öppet och mångfacetterat? På vilket sätt bidrar frånvaron av estetisk utbildning till att leda samhället i en positiv riktning? Vad säger detta om samhället idag, och viktigare än så, vad säger det om hur samhället kommer se ut imorgon?

/Elin