Att vara eller vara en vara

Lågmäld musik ljuder över Donners plats, där människor trängs för att få en bra plats framför scenen. Plötsligt dyker vita flaggor upp runtom folksamlingen, och allteftersom de kommer närmre inser jag att det är ett antal processioner som närmar sig; publiken delar sig för att släppa fram de som är påväg till scenen och centrum för vårt blickfång.


Talarna tar sig upp mot scen, spänningen stiger och jag känner mig nästintill förhäxad av det skådespel som visas framför mig. Så sätter de igång, och min blick färdas plötsligt bort från scenen, upp längs väggen på byggnaden bakom, upp till de fönster där sex vitklädda personer står i fönstren. De har plötsligt börjat vifta, exakt likadant och i takt till det som hörs från talarna. De är tolkar, och det som först ser ut som rytmiskt viftande är i själva fallet översättningen av det som sägs till teckenspråk. Vilken underbar syn!


"Vi är arrangörer och utövare, kommersiella och ideella, amatörer och yrkesverksamma, men vårt gemensamma mål är att göra kulturen till en valfråga. Vi vill se brinnande visioner och höjda amtitioner. Vi vill att våra politiker ska tävla i att ha de mest utmanande ideerna på kulturpolitikens område och att detta engagemang sträcker sig långt bortom valnatten."


Orden som yttras är manifestationens slagord, ord som ska komma att upprepas flera gånger under den närmaste halvtimmen. Det är ord som vittnar om gemenskap och individualitet, om orättvisor och viljan att förändra, om en brinnande passion för något som alltför ofta nonchaleras. En presentation, en kärleksförklaring, en utmaning.


Talarna, som ömsom får mig att brista ut i skratt och ömsom inspirerar till bittra huvudskakningar, ställer sig en efter en framför microfonen.


"Vi vill att våra politiker ska tävla i att ha de mest utmanande ideerna på kulturpolitikens område och att detta engagemang sträcker sig långt bortom valnatten..." Så avslutas efter alltför kort tid den rad av tal som var årets Kulturmanifestation.


Trodde jag! Men plötsligt dyker Babham från Sirqus Alfon upp, musik börjar spelas på hög volym och jag hinner knappt blinka innan större delen av publiken har börjat dansa.


En mer spektakulär kulturmanifestation får man leta efter, och som om det inte var nog kommer plötsligt en vresig Romare incyklandes bland publiken. Det visar sig vara Jacob Hirdwall som ska framföra sin pjäs "Det omätbara", och en kväll som förväntades bli fantastisk är en timme senare avslutad och förevigt inprintad i mitt minne.

Att vara, eller vara en vara?